Solokvist

Sedan i fredags vid lunchtid ungefär är jag ensam. Alltså helt ensam. Elis och jag var i Karlstad och hälsade på vänner. I fredags kom MacGyver och hämtade upp oss och därefter åkte vi hem till farmor och farfar. Vid lunch sa jag hej då och tog en härlig lunch på Donken (fint ska det va'!) och därefter tåget hem till Göteborg.

Jag har hunnit med massor. Tapas med god vän, suttit på en brygga i hamnen och tittat på båtarna och känt den nedgående solens värme mot axlarna, Orange is the new black, ätit jordgubbar och vattenmelon i solen med inredningsmagasin som sällskap, tvättat och soltorkat två maskiner, organiserat om i Elis byrå, påbörjat en bok (det var längesen, kan jag säga) som verkar lovande, beställt en pool och en gunghäst till Elis och en cykelhjälm till hans kusin. 

Och sovit. Fast inte alls så mycket som jag tänkt. Jag har stannat uppe på nätterna. Inte superlänge, men längre än vanligt, eftersom det inte finns någon tvååring här som väcker mig i ottan. Sovmorgon, alltså. Tänkte jag. Idag vaknade jag 06.15 och kunde inte somna om. Så vid halv åtta steg jag upp, tog fram kameran och fotade lite småpioner och vår uteplats. Vill ni se?

Jag tycker att det är svårt att fånga morgonljuset, lyckas inte återge det där varma men ändå krispiga. Jag måste helt enkelt öva. Komma ihåg att använda kameran. Kanske redigera? Jag ska ge det ett nytt försök. 

Vi fick hur mycket pioner som helst på vår buske i år. Det här är de sista, de små sidoknopparna. De är nästan ännu finare än de stora. Inte så maffiga, mer skira, nätta och nästan honungsfärgade. De stora är starkt ljusrosa. Och fantastiskt vackra, förstås.

Här är vår äthörna. Plastduken är kanske inte den snyggaste, men den gör det så himla mycket enklare att torka av bordet, så det får vara så just nu. 

Palmen brukar stå inomhus, men såg lite ledsen ut, så vi testade att ställa ut den. 

Den ser fortfarande ledsen ut.

I övrigt tycker jag att det tar sig där ute. Vi behöver fylla på med växter och bestämma oss för hur det ska se ut. Pergola? Segelduk? Ingenting? 

Och så har vi den andra sidan. Loungesidan. Vi vet verkligen inte hur vi ska göra där. En rejäl och snygg grillbänk ska byggas. Någonting avslappnat och snyggt att sitta på ska införskaffas. Och ett bord att ställa drinken på! Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Vi kan inte bestämma oss för vilken stil vi ska ha. Trixigt!

Vi har ett nytt plank också! Det gamla var ruttet med avflagad färg och såg allmänt eländigt ut. Så i våras kom svärisarna och rev det och hjälpte oss att sätta upp ett nytt. Vi är extra nöjda med de små inbyggda hyllorna. Det känns lite mer ombonat, tycker jag. Svärfars idé. Han är inte dum, han!

Nu ska jag ta en dusch och sätta igång den här dagen på riktigt. I eftermiddag kommer min familj hem och även om det är superskönt och välbehövligt att vara ensam så längtar jag halvt ihjäl mig efter dem! Här ska pussas och kramas så det står det härliga till. Och sen ska det grillas och lekas, för svärfar kommer också och sen kommer det vänner dessutom. 

Det blir en bra dag, det här. En av de bästa, tror jag.

På banan igen

Ja.

Jag mår ganska bra nu. På alla sätt och vis. Livet känns orättvist ibland, men jag vet ju att det inte hade blivit bra om den här graviditeten gått längre, kanske till och med fulla tiden. Inte bra alls.

Så jag har återgått till gamla vanor. Ute och leka, promenera, putsa fönster (skulle jag ha gjort, men det visade sig att fönsterputsmojängen var hos MacGyvers bror, så jag slapp det!) och tvätta. Och imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Det blir bra. Rutiner är bra. 

Och så får jag dricka vin igen och det känns ändå lite härligt. Inte så att jag bälgar i mig, men lite portvin har vi sippat i oss i helgen. Och det är så härligt, för det känns som att vi flyttas direkt tillbaka i tiden, till dagarna i Lissabon efter vårt bröllop i somras. Och lite sommar- och semesterkänsla kan ju omöjligt vara dåligt.

När det inte blir som man tänkt sig

Ibland händer saker i livet som man inte är beredd på. Som man inte planerat.

Du går omkring och är lycklig. Trött, kanske lite illamående, men lycklig. Ett litet liv växer i magen, ett litet syskon till din son. Allt känns bra, normalt. Magen börjar växa lite och jeansen börjar kännas trånga i linningen. Tiden går och det börjar kännas tryggt. Du börjar berätta för omgivningen, trots att de där 12 veckorna inte är riktigt klara. Det är ju nära nu och allt känns så bra!

Men så en dag - på din födelsedag till exempel - så börjar det blöda litegrann. Bara lite, men tillräckligt för att oron ska börja gro. Du kanske till och med blir ordentligt rädd och har svårt att hejda gråten. Blir hemskickad från jobbet. Men så slutar det blöda och du känner dig lite lugn igen. Det är ju normalt att det blöder litegrann ibland, har du fått höra. Du går och lägger dig lugn och glad.

Dagen därpå kanske det blöder igen och du blir riktigt orolig. Du får ett ultraljud inbokat på eftermiddagen, du åker dit och möter din man och ni väntar. Ganska länge får ni vänta. Det är nästintill olidligt. Till slut får ni komma in. Upp på britsen och på med gelén. Det är svårt att se någonting alls och du förstår omedelbart att någonting är fel. Du har gjort det här förut och då syntes direkt en skuttande liten varelse med tickande hjärta och ben och armar. Den här gången ser du ingenting alls på skärmen. Du ser sköterskans koncentrerade min och rynka mellan ögonbrynen och du vet; här finns inget levande. Tårarna börjar rinna och handen kramar mannens hand och du ser att han ännu inte förstått. Han söker fortfarande med blicken, men du vet att det är över.

Sköterskan berättar att det som finns i magen motsvarar en sjuveckors graviditet. Och du är i vecka 11. Inga hjärtslag finns. Något har gått snett. Graviditeten har avslutat sig själv, men kroppen har inte stött ut den. Sorgen är outhärdlig där och då. Ni åker hem tillsammans till ett helt nytt liv, en annan framtid än den ni sett framemot. Men också till en nästan tvååring, som längtar efter mamma och pappa. Han håller er uppe när det känns tungt och hjälper er att handskas med det hemska bara genom att finnas till.

Efter beskedet följer ännu ett ultraljud för att kontrollera att det första verkligen stämde. Och så tabletter för att sätta igång ett missfall. Och sen följer en utdragen process med mycket smärta, både fysisk och psykisk. Det tar lite längre tid än det vanligtvis gör, men inget onormalt, bara ovanligt. 

Tiden det tar hjälper till att läka de själsliga såren. Du känner dig lite hoppfull inför framtiden igen. Accepterar vad som hänt. Du vet att allt blir bra ändå. Du börjar känna dig stadig på jorden. Du svajar fortfarande ibland, men du vet att det går över. Nästan helt. En liten skärva sorg för det som inte blev kommer alltid att finnas där. Men du är stark. Ni är starka. Tillsammans. Alla tre.

Och kanske ändå att ni blir fyra en dag. Det kan bara framtiden utvisa.

En helt vanlig dag

Livet går sin gilla gång för vår lilla familj. Just nu är det ganska mycket rutin. 

Ni vet; lämna på förskolan, jobba, hämta på förskolan, leka lite, äta lite, natta, titta på Homeland, sova. Och så städa lite mellan varven, tvätta, och så våra respektive lediga dagar då. 

Där är vi idag. På min och Elis lediga dag. 

Vi har bara kommit halvvägs än, men har ändå hunnit med en del.

Vi har varit och levt rövare på biblioteket. Vi var i princip ensamma där och Elis fick verkligen specialbehandling av bibliotekarien på barnavdelningen. Han var minst sagt nöjd!

I julas fick vi med oss MacGyvers gamla gungstol hem. Den är rejält sliten (den är ju ändå sisådär 35 år gammal) och behöver lite kärlek för att bli snygg igen, men Elis älskar den som den är. Kanske inte främst för att sitta i den, utan mer för att köra den runt runt genom huset.

Snyggt med kartongerna, va? En ny liten inredningsdetalj som jag filat på. Eller så är det Elis gamla kläder som jag sorterat inför en barnmarknad i februari. Det är ganska mycket som ska säljas! Det är också ganska mycket som ska behållas, nämligen allt i kartongerna. Fast den översta är tom. 

Ibland fastnar man framför tv:n mitt i runtkörandet. Favoriten just nu är "Den lilla röda traktorn" på Netflix. Jag blir snart knäpp av den där serien. Vi är lite oense där. 

 Praktiskt ändå, när man fastnar, att ha stolen med sig! Bara att sätta sig och titta när andan faller på.

Och så har vi pusslat lite. 

Just nu sover plutten. Jag bloggar, betalar räkningar och letar reafynd på en och samma gång. Nu är det nog bäst att passa på att vila lite innan han vaknar igen. Är inne i en väldigt trött period just nu (därav bloggtystnaden) och hinner knappt öppna datorn mer än ett par gånger i veckan eftersom jag prioriterar sömn. Det är det absolut bästa jag vet för tillfället!

Slut på julen

Igår städade vi ut julen här hemma. Alla stjärnorna i fönstren togs ned, vilket resulterade i ett rätt mörkt hus. Vi måste fylla mörkret med något annat, har vi bestämt. Mitt förslag är Iris lights i vitt, MacGyver är inte riktigt med på det. Jag har utmanat honom att komma på ett bättre förslag. Vi får väl se vad han kommer fram till...

Vi klädde av vår stackars gran också. Eftersom vi är som vi är (lite långsamma), så står den nu naken kvar i vardagsrummet och ser lite malplacerad ut. Men den är fortfarande tät och fin och ser glad ut och slokar inte alls. En riktigt bra gran, måste jag säga. 

Naturligtvis är den ordentligt fastsatt i taket. vi ville undvika förra årets missöde när Elis välte hela granen över sig. Jag vet inte om jag skrev om det, men det var en riktigt läskig upplevelse. Allt gick bra, men vi lärde oss av vårt misstag!

Vi har haft som tradition att köpa på oss julgranshängen när vi är ute och reser, oftast då på höstweekends, i London och Köpenhamn bland annat. 

De flesta av kulorna gick sönder i kraschen, men ett fåtal har vi kvar. Och alla saker var inte kulor eller i glas för den delen.

Det här är den enda kulan med "motiv" som finns kvar. Några enfärgade finns kvar också, men vi hade många fina med frostade renar och annat juligt på.

Fågeln klarade sig fint och kunde mysa vidare i år också.

Den här är jag särskilt glad för att den klarade sig! Vi köpte den i Carmel, Kalifornien i en liten julbutik. I juli. Så jäkla snygg (eller ja, personlig i alla fall).

Holger är MacGyvers tomte från barndomen. Han har en given plats i granen varje år.

För mig är det viktigt med glitter i granen. Jag vet att det inte är så "inne" och stilrent, men min gran ska glittra. Och ha olika färger. Inte bara rött. Inte bara vitt. Det är väldigt vackert, det tycker jag verkligen. Men det är inte jag. Och ja, det är jag som bossar över granen i det här hushållet. Bara jag!

Mormors gamla kulor hängs också upp varje år. Älskar dem.

Elis ville också hjälpa till att klä av granen. Det slutade dock med att han lekte kurragömma bakom den genomskinliga gardinen.

Så nu är julen slut på riktigt. Jag har börjat jobba igen och det var lika förvirrat som vanligt. Hade köpt in nya böcker till några elever (har ju enskild undervisning nu, och i smågrupper). Det tog ett tag innan jag kom på vad jag tänkte ha dem till innan jullovet. Snacka om att ha släppt jobbet under lovet...

Bra och dålig start

Då ska vi se. Det är den fjärde januari och mina två ambitioner för året har gått lite olika bra än så länge. Det här med att vara mer social har vi verkligen lyckats med! Igår var vi i simhallen (ett badhus modell större, men inte så stort som dess namn antyder). Det var första gången för Elis, sen babysimmet, men det kommer han ju inte ihåg. Jag trodde att han skulle tycka det var lite läskigt, men icke! Han var så lycklig och det var så underbart att se. Där i bassängen blev vi lite ofrivilligt sociala då en mamma med en telning i Elis ålder började prata med oss och sen slutade hon aldrig. Jag fastnade liksom i hennes nät och fick titta på när MacGyver och fisken plaskade runt och hade kul. Jag önskar att jag ibland var lite bättre på att säga ifrån, jag var ju där för Elis skull, inte för hennes...

Hur som haver; på eftermiddagen fick vi besök av en mamma och liten gosse från vår föräldragrupp och det var väldigt trevligt. Elis och hans kompis ville naturligtvis leka med samma saker, så tiden gick mest åt till att hjälpa dem att komma överens, men lite hann vi prata med varandra också.

Idag har vi varit i skogen och grillat korv med en familj vi tycker mycket om. Det är en nära vän och kollega till mig, hennes sambo och två småttingar. Det var, hrm, väldigt kallt! Så när korven var uppäten åkte vi hem till oss och fikade istället. Varma drycker och lussekatter stod på menyn. 

Trevligt värre!

Den andra ambitionen (att fotografera mera) har det inte gått lika bra med. Hur man kan vara ute i skogen en krispig solig vinterdag utan att fotografera ett endaste dugg kan man ju fråga sig och det är just vad jag gör. Jag skyller på Elis. Nån gång ska man väl få göra det också!

Julafton

Lite så här en och en halv vecka efter jul tänkte jag att det kan vara trevligt med ett litet julinlägg. 

För även vi har firat jul och i år blev det en sån där extra fin jul. 

Vi åkte till landet i Värmland och där är vi ju vanligtvis bara på somrarna, så för mig som aldrig varit där på vintern blev det lite som en ny upplevelse. För allt låg inbäddat i snö och det var bedövande vackert.

Som born and raised i Göteborg är jag inte bortskämd med vita jular. Ni kan ju tänka er hur speciellt det blev då!

Tillvaron gick i långsamt tempo precis som det ska vara på jul. Vi åt, spelade sällskapsspel och var ute i snön. Elis åkte pulka, spark och traktor, så han var lyckligast i världen.

Tomten kom såklart och Elis blev inte alls rädd, trots att tomtens mask var sjukt läskig. 

Ja, ni får se själva (förutom tomten)...

När vi kom fram dagen innan julafton grillade vi korv, drack glögg och åkte pulka. 

Vi stannade ute länge, ända tills solen gått ned och MacGyvers bror med flickvän och undulat äntligen kom körandes.

Sen blev det några promenader också. Pulsande genom skogen. 

Lyssnandes på fågelsången.  

Liggandes i snön och tittandes upp mot grantopparna och den blå himlen. 

Funderandes över alla spår i snön. Många rådjur, harar och rävar. Några älgar.

Helt klart en jul att minnas!

Nyårsdagen

Nu var det så där längesedan jag skrev igen. Slutet av terminen gick i supertempo, med massor att göra (som vanligt), så det där med att blogga fick vänta. Jag var lite trött, helt enkelt.

Men nu är det dags igen.

Det är som bekant nyårsdagen idag. Den här dagen känns alltid lite som ett vakuum, tycker jag. Overklig på något sätt. Första dagen på ett nytt år, med allt vad det innebär. Men just den här dagen blir oftast bara seg och trött. Och det är ju skönt det också. 

Vi har i alla fall hunnit med en promenix för att hämta ut en försenad julklapp till MacGyver på Ica. Och om en stund är det dags att tända grillen, för vår nyårsdagstradition som vi startade förra året; nyårsdagskorvgrillning. Egentligen är det tänkt att vi grillar till lunch, men eftersom vi är rätt kassa på framförhållning så fick det bli middag istället. Det funkar det med.

Och igår var det alltså nyårsafton. Vi firade hemma, bara vi tre. Det var mysigt, men jag tyckte ändå att det kändes lite ledsamt att vi inte fick till något med några vänner i år. För mig är nyår en riktig favorithögtid som är väldigt nära förknippat med social samvaro. Det behöver inte vara någon stor fest, bara att vi äter och umgås med någon mer än oss själva. 

Men så blev det alltså inte i år, och vi hade som sagt mysigt ändå.

Vi gick ned till sjön i vår lilla stad för att titta på fyrverkerier. Elis var väldigt fascinerad och utbrast "Oooojjj!" och "Titta hääää!" vid var och varannan smäll. När det smällt färdigt gick vi hemåt igen och åt middag. Eller ja, Elis fick nog efter förrätten och somnade. Vi fick äta resten utan honom. 

Sen blev det Homeland för hela slanten, tills Elis vaknade av alla smällar. Vi tittade på fyrverkerier genom vardagsrumsfönstret vid tolvslaget och sedan somnade vi gott.

Med nyår kommer också nyårslöften. Jag har aldrig lovat att träna mer, för det håller jag ändå inte. 

I år blir det två löften. Eller ambitioner, snarare. Ett bara för mig och ett gemensamt för familjen.

Min ambition är att fotografera mera. Och att bli lite bättre på det.

Familjens ambition är att bli lite mer sociala. Vi umgås väldigt sällan med kompisar och det saknar åtminstone jag. Så nu ska vi börja bjuda hem folk. Det behöver inte vara så avancerat, bara käka vardagsmiddag ihop. Nåt lättlagat opretentiöst. Jag gillar opretentiöst.

Och så har jag raderat min facebookapp i mobilen! Jag är sjukt nöjd. Facebook tar upp alldeles för mycket tid om jag ska hålla mig uppdaterad på allt som skrivs och länkas till och kommenteras. Jag är en sån där som har svårt att sålla och därför läser nästan allt. Det säger ju sig självt att det tar för mycket tid. Tid som kan läggas på annat. Som att fotografera. Och umgås. Och busa med Elis.

Nytt år alltså. Det blir bra, det här!

Nya tider

Ja, det är nya tider nu. 

Förr kunde jag vara ute både fredag och lördag och visserligen bli ganska trött (för jag är rätt trött av mig), men ändå klara av det hyfsat bra.

Nu, sen jag blev mamma, är det annorlunda. Jag klarar i princip inga utsvävningar alls!

Så eftersom vi igår var på vuxenfest på Elis förskola, (med maffiatema, väldigt lyckad tillställning!) så är jag idag ett veritabelt vrak. Inte bakis, jag har koll på alkoholintaget, men fruktansvärt trött. 

Så även min man, som verkligen klarade av att festa och hålla igång och lägga sig sent alla dagar i veckan förr. 

Idag är han inte så häftig, han heller.

Ja, det är nya tider nu.

Det här med att göra egna julkort

Idag har vi tagit tag i det här med årets julkort. Vi spökade ut Elis till sockerbagare, ställde fram julbocken och satte en pepparkaksform i händerna på honom. 

Fram med stativet och kameran och knäpp av! 105 bilder blev det. Av olika kvalitet, kan man säga. 

För en 1,5-åring står ju inte direkt still och gör som han blir tillsagd. Inte vår 1,5-åring i alla fall.

Men det är ju en del av charmen.

Till slut valdes en bild (fast inte en av dessa) och redigerades lite så det inte blev så grått och nu är korten beställda. Dagens uppgift slutförd. 

Gött!