Relalalaxa

Jag har ett problem. Jag skulle nog säga att det är ett av mina största problem och jag vet inte hur jag ska lösa det.

Jag kan inte slappna av. Och med det menar jag inte att jag är en sådan där överspänd person som alltid måste göra massa saker och som förväntar sig att alla andra ska vara likadana. Som tycker om att skriva folk på näsan. 

Nej, det här är rent fysiskt. Min kropp är ständigt på helspänn. Jag drar upp axlarna utan att tänka på det, nacken är spänd och stel och det gör ju inte underverk för mitt huvud precis. 

När jag gör mina andningsövningar varje kväll får jag kämpa för att inte spänna axlarna. Avslappningsövningar funkar inte alls. Har jag huvudvärk spänner jag mig ännu mer, vilket leder till att allt blir ännu värre.

Att bara ligga och slappna av och vänta på att huvudvärken eller migränen ska gå över är oerhört svårt. Det blir liksom väldigt långtråkigt när det måste göras varje dag. Så tv:n (är expert på alla skitserier som går på dagtid) står på, eller så läser jag bloggar, eller böcker eller gör något annat. Jag kan inte bara ligga ner och slappna av och vänta på att det ska gå över. För jag vet ju att det inte går över. Jag kan ibland ligga en timme eller två och lyssna på musik, men kroppen är ändå spänd. Det känns liksom hopplöst.

Jag har en burk med muskelavslappnande tabletter som jag tar ibland. De hjälper en liten stund, om jag har tur. Men jag blir yr av dem, så jag kan bara ta dem om jag är hemma. Jag gör stretchövningar jag fått av kiropraktorn, för att mina muskler är för korta och jag hoppas ju att de ska hjälpa till i det långa loppet. Men som det är nu är det ingen skillnad. Jag ligger här och är spänd och jag blir snart galen.

Som ni kanske har räknat ut har jag ont idag. Väldigt ont. Det är för jävligt faktiskt. Jag hade ont igår också, men det gick över framåt kvällen och jag var så glad. Men så vaknade jag i morse och huvudet kändes som att det skulle sprängas. Det är ofta så, värken kommer under natten. Jag får panik. Blir galen. Vill slita av mig huvudet och kasta ut det från balkongen. Byta kropp. Bara vara normal. Jag är så less på att huvudvärken fullkomligt tar över mitt liv, att det är den som definierar mig. Det här är inte jag. Jag vill ha mig själv tillbaka. Jag orkar inte med det här. Jag är nu inne på dag 17 med huvudvärk. Jag brukar inte räkna dagar, det känns ju jäkligt destruktivt, men jag gjorde det nu för att ni ska kunna få en möjlighet att förstå. Att vakna varje morgon och hoppas på att få må bra. Nån sekund tar det och sedan slår det till. Pang, som en hammare. "Glöm för f-n inte att du inte är normal, Caroline. Det blir en jävlig dag till, grattis grattis!"

Min akupunktris (heter det så?) säger att det pågår en kamp i min kropp just nu, mellan värken och mig själv. Jag måste tänka positivt och tro att jag kommer att vinna den kampen. Och jag försöker. Verkligen! Jag försöker vara stark och tänka att det här ska jag klara, det kommer att gå bra!

Men det har gått fyra år nu, och jag är trött. Jag orkar inte tänka positivt hela tiden. Inte när det gör så här ont. Det tar liksom över mitt psyke. Jag blir någon annan, en ynklig, skör och ömtålig person. Som jag inte tycker om. Jag gillar henne inte alls. Och jag vet inte hur jag ska bli av med henne.

Nu har jag fått skriva av mig lite. Såna här dagar är hemska. Tankarna flyger kors och tvärs, allt blir en enda röra i huvudet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag får väl ta en tablett till. Kanske hjälper det den här gången...

Och ja, jag vet att jag borde vara lycklig och tacksam(och det är jag), som ändå har det så bra och som ska till Kalifornien snart och som har någon som älskar mig och allt det där. Men såna här dagar räcker inte det. Jag skulle ge vad som helst för att få slippa ha ont. Nästan i alla fall.