Skrämselhicka

Jag börjar detta inlägg med att skriva att allt gick bra, så ingen behöver bli orolig i onödan.

I torsdags natt vaknade jag av migrän och kunde inte somna om. Så jag bestämde mig redan då för att stanna hemma från jobbet. Inga konstigheter, det är inte direkt första gången det händer.

Framåt lunch började jag känna mig bättre i huvudet och det var så skönt. Men så efter en stund började det göra väldigt ont i nedre delen av buken. Jag tänkte inte så mycket på det, det är rätt mycket som pågår där inne för tillfället och ibland gör det lite ont när livmodern tränger undan de andra stackars organen.
Men när det gjort ont i två timmar, så ont att jag knappt kunde stå och gå, blev jag ändå lite nervös. Så naturligtvis ringde jag mamma. Hon tyckte att jag åtminstone skulle prata med någon och höra mig för. Så då ringde jag 1177 och fick prata med en sköterska som tyckte att jag skulle åka in till gynakuten för säkerhets skull.

Så jag ringde MacGyver, som blev skitnervös och stressade hem från jobbet. Vi tog bilen och fastnade i bilköer (såklart), men till slut kom vi fram.
Väl inne på akuten blev vi väl omhändertagna med en gång, en liten intervju och lugnande ord.
Därefter var det väntrummet som gällde. Efter nån halvtimme fick jag komma in och ta prover och jag kände att det här går ju som en dans. Inga som helst problem.

Väntrummet fylldes stadigt på, även om det aldrig var särskilt mycket folk där. Tiden gick och patient efter patient blev inkallade på provtagning och sedan till läkaren. Vi var kvar, många prioriterades före oss. Vi blev trötta och hungriga men försökte tänka positivt. Om de prioriterade nästan alla andra framför oss borde det ju tyda på att mina prover var bra.

När vi väntat i nästan fyra timmar stängde avdelningen och vi fick åka med en sköterska upp till en annan våning. Ännu fler patienter blev inkallade innan oss och vi började bli aningens irriterade. Om mina prover nu var så bra kunde de väl bara säga det och skicka hem oss? Eller hade de glömt oss? Magen gjorde fortfarande ont och de andra såg inte alls särskilt lidande ut.
Nu är jag ju en sansad person, som förstår prioriteringsordning och jag ville inte alls gå före någon som behövde hjälp mer än jag. Jag var helt enkelt trött, hungrig och orolig.

Men till slut, vid 23-tiden, var det vår tur. Barnmorskan var jätterar (känns som om alla barnmorskor är rara och det är ju härligt) och ställde massa frågor och undersökte mig noga. Efter en stund sa hon att nu kanske din sambo också vill titta (han satt på andra sidan rummet, som var rätt stort). MacGyver kom och när hon vände skärmen mot oss såg vi tydligt vår alldeles underbara fantastiska lilla bebis. Hjärtat slog precis som det skulle och den krumbuktade lite och verkade nöjd och glad.

Och plötsligt var all oro borta och ersatt av ett mjukt ljust skimmer. Barnmorskan sa att allt såg ut och kändes precis som det ska, mina prover var jättebra och anledningen till mina smärtor var antagligen bara växtvärk. De bästa av nyheter.

Vi gick därifrån i någon form av lyckorus. Vi fick se vår bebis, den mår jättebra och först nu blev den här graviditeten riktigt verklig. Det är inte inbillning, kokosflingan ligger där inne och tränar sina muskler.

Det var, som jag skrev tidigare idag, en kämpig dag, men den slutade på bästa sätt.

Vi firade genom att åka till Burger King och käkade en väldigt sen middag hemma innan vi trötta och omtumlade ramlade i säng. En läskig och härlig dag var till ända.

Ingen bild idag, har ingen som passar...