Jo men lite snurrigt är det allt...

Ja, det mesta i mitt liv handlar just nu om att hålla fint hemma inför visningen (går sådär), fundera på väggfärger och tapeter till huset, känna flingan röra sig i magen och bli tokglad varje gång, googla barnkläder och bebisrumsinredning, fundera på jobbrelaterade saker (har fyra utvecklingssamtal kvar och sedan ett massivt efterarbete) och lite annat smått och gott.

Till det hör saken att jag är enormt trött. Alltså, sanslöst, hopplöst trött. I den period av graviditeten när man tydligen ska känna sig som mest pigg och alert. Allt som snurrar i huvudet och denna jäkla trötthet är en väldigt misslyckad kombination. Jag är snurrigare än nånsin (och det säger ganska mycket), har väldigt svårt att fokusera på någonting alls, allt blir bara som en salig blandning i skallen och ingenting blir ordentligt gjort. I allt jag gör känner jag mig otillräcklig och tio steg efter. Barnvagnsköpet var en nödvändighet för att jag skulle få det ur skallen, då det höll mig vaken om nätterna. Även om det känns aningens tidigt att köpa en vagn redan i vecka 19.

Det här kan inte vara normalt, tänkte jag. Så jag ringde min barnmorska, som direkt sa att det antagligen beror på min struma (har underproduktion av sköldkörtelhormon och har ätit medicin mot detta nästan hela mitt liv) och såg till så att jag fick komma in och ta prover. Man kan behöva öka/sänka dosen några gånger under graviditeten, för hormonerna lever ju liksom rövare i kroppen.

Veckan därpå fick jag en läkartid för att utvärdera provresultaten. Det var i torsdags. Tyvärr, och lyckligtvis, visade det sig att jag har perfekta värden. Alla värden, alltså. Helt perfekt.
Så läkaren kom fram till att tröttheten helt enkelt är utmattning (tillbaka där jag var i våras alltså) och sjukskrev mig 50%. Häpp, så kan det gå.

Det känns både bra och dåligt. Bra att mina värden är så fina, då mår nog flingan prima inne i magen.
Dåligt för att jag trillat dit igen och inte själv såg tecknen utan bara ångade på. Väldigt trist att inte orka vara på jobbet med mina underbara elever mer än halvtid. Men det blir väl bättre för dem med en fröken som orkar när hon väl är där. Och de får en underbar vikarie, som de tycker om och känner väl och som jag känner mig trygg med. På så sätt blir det kanske lite lättare för mig att släppa taget, de kommer att lära sig det de ska även om jag inte är där. Vilket inte riktigt var fallet i våras, märkte jag.
Men nu känns det bättre. Det kommer att gå bra.

Idag får ni två tjusiga bilder på mig. Dels magen för en vecka sedan och dels en prima polarhjälte från muséet i Gränna.

Ha en fin söndag, kära ni!