Torsdagar

Jag gillar dem inte; torsdagarna. 

Jag vet inte vad det beror på, men just torsdagar blir sällan bra dagar för mig nu för tiden. Det börjar bra, vi har alltid mysiga morgnar. Sen är det babysim kl 10, vilket är kul. Vi sjunger gulliga små sånger och plaskar sånt.

Men därefter går det bara nedåt. Jag vet inte vad det är, det vill sig bara inte. Elis sover bara korta stunder och jag hinner inte hämta andan, knappt äta lunch. Energin ligger på lägstanivån, hela kroppen liksom strejkar. 

Tro nu inte att jag negligerar min bebis för det, det kan man ju inte göra. Men Imse vimse spindel är kanske inte lika kul för tionde gången som veckans övriga dagar.

När MacGyver kommer hem är jag helt slut och vill bara låsa in mig nånstans och gråta. Och då får jag så dåligt samvete. För så ska ju inte en mamma känna.

Men jag tar en stund för mig själv ändå. Ibland hjälper det, ibland inte. Elis behöver ju tid med bara sin pappa också, så egentligen är det ju bra. Det känns bara så rötet att inte riktigt orka hela dagen. För det gör jag ju alla andra dagar. Det är bara torsdagarna som är så  här. Märkligt...

Jag fick förresten svar på magnetröntgen igår. Herr Hjärna mår utmärkt och ser helt normal ut. Jag började gråta av lättnad. Lite konstigt, för jag var ju säker på att det inte var något fel. Men det är skönt att få det på papper...

Nu har fisen somnat i min famn efter nästan två timmars övertrötthet. Ingen idé att jag somnar också, då kan jag inte sova ikväll. Bara att sitta kvar och vänta på att middagsmaten ska komma rullande. Och det är ju faktiskt ganska, nej väldigt (!) mysigt att ha en sovande bebis i famnen.