Färger

Jag har ett komplicerat förhållande till färgen rosa. I min barndom överdoserade jag ganska kraftigt och det slog sedan över till en ganska kraftig avsky. Från mellanstadiet och fram till jag var lite över 20 år kunde jag överhuvudtaget inte ha på mig rosa. Jättefint på andra, men absolut inget jag kunde ta på mig. Jag fick obehagsrysningar och kände mig lätt illamående.

Jag har kommit över det nu. Jag har rosa kläder. Inte mycket, men ett par plagg. Och jag använder dem. (Eller ja, linnet är ju för somrigt nu och den puderrosa angoratröjan är för liten, men ändå!) Jag gillar rosa detaljer lite här och var. I inredning till exempel. I mycket små mängder. Och rosa blommor är ju jättefint!

Jag har länge sagt att mitt barn kommer inte att ha rosa kläder, oavsett vad det blir för kön. För jag är ingen rosa person. Men det är väl lite taskigt mot färgen rosa? Eller? Rosa är ju fint!

Och det är nu vi kommer in på det här med färger på barn. Rosa på flickor och blått på pojkar (om vi ska generalisera lite). För väldigt många helt naturligt, för mig... Not so much! Jag har försökt formulera ett inlägg om det här ganska länge, ja sedan Elis låg i min mage, faktiskt, men jag trasslar alltid in mig och det blir för långt, för krångligt, för rörigt. Men så hittade jag det här inlägget, som sammanfattar mina tankar åt mig. Skitbra ju!

För det är ju så. Tjejer får gärna ha "killkläder", men att killar får ha "tjejkläder" är inte alls lika självklart. Varför det är så kan man fundera på både en och 100 gånger. Bör göra det, tycker jag. 

Och det slutar ju inte vid rosa och blått. Det är glitter och fjädrar och hästar och Hello Kitty och Blixten McQueen och Spindelmannen och traktorer och allt möjligt. 

Jag gillar't inte. Inte något av det. Men det har väl att göra med att jag helt enkelt tycker att det är fult. Både plastiga prinsesskronor och "fräcka" biltröjor. Jag inser att jag kommer att få köpa sånt när Elis blir större och vill välja mer själv. Än så länge skiter han högaktningsfullt i vad han har på sig, bara det är bekvämt och jag botaniserar bland bebiskläderna, som inte är riktigt lika indelade i pojk och flick, som kläderna för lite äldre barn (Det här med klädkedjornas barnklädesavdelningar är ett helt eget kapitel. Ett ganska sorgligt sådant.).

Egentligen handlar ju det här om långt mer än färger. Det är beteenden och värderingar och mycket annat. Och jag menar inte att killar inte får ha killgrejer och vice versa. Men jag vill att min son ska känna sig så trygg i sig själv att han vet att vad han har på sig är hans val. Att han är lika älskad i lila som i mörkblått. Och, kanske framförallt; att han inte har några problem med att andra går utanför "normen". Att han accepterar alla precis som de är. För det är ju så viktigt. Olikheter berikar, inte begränsar.

Men det sitter djupt, det här med färger och motiv. Tittar jag i Elis klädlåda är det mest blått, faktiskt. Och lite grönt och grått och beige. Och rött! Ganska mycket rött, för jag älskar rött. Men ändå. Jag känner att jag har en bit kvar. Så idag gjorde jag slag i saken och tog fram bodyn som legat underst i högen ett tag nu. Nu ska den inte skämmas mer. Den är precis lika mycket värd som alla andra kläder i lådan. Här har vi resultatet!

Naturligtvis matchat med blått! Baby steps...

Och nu blev det här ganska långt ändå. Det är ju så jag jobbar.