Jag vet att det ju är mer regel än undantag när man är småbarnsförälder, men det måste ändå sägas.
Jag. Är. Så. Trött!
Det har visat sig att det här med sömn inte riktigt är E:s grej. Och här skulle det bli ett inlägg om vakna nätter, men se lilleman har lärt sig krypa och jag har visst inte tid! Förut satt han och tjoade framför tvättmaskinen (bästa barnvakten), men han tröttnade efter en stund och nu utforskar han nya jaktmarker på vardagsrumsgolvet. Så jag konstaterar snabbt att nej, min son sover inte hela natten och nej, det gör inte jag heller.
(Konstaterar, alltså. Inte klagar. Eller jo, lite kanske.)
Over and out!
Man får klaga. Någonstans måste man ju få ventilera. Max var ca 1 år och nio mån. när han började sova om nätterna. Vi levde i ett töcken. På hösten där innan han slutade vakna hela tiden så var jag hos en av mina barndomskompisar tillsammans med en annan kompis. Vi hade småbarn alla tre och skulle ha en tjejkväll. Det enda jag kunde tänka på var att få sova. Att jag skulle få sova en hel natt. Jag både såg ut och betedde mig som ett vrak...Vi skulle iväg nästa förmiddag men tjejerna ställde in det och lät mig sova ut. Det var som att få ett nytt liv. Det låter dramatiskt, jag vet, men det kändes verkligen så! Vi bor ju så litet att det liksom inte finns något extrarum heller, vår tvåa är inte så mycket att ha när man behöver sova, annars hade man ju kunnat turas om. Hoppas du under helgerna får sova lite bättre och att du kan få lite hjälp!! Stor kram och massor av pepp- det blir bättre, jag lovar!!!
SvaraRadera