På banan igen

Ja.

Jag mår ganska bra nu. På alla sätt och vis. Livet känns orättvist ibland, men jag vet ju att det inte hade blivit bra om den här graviditeten gått längre, kanske till och med fulla tiden. Inte bra alls.

Så jag har återgått till gamla vanor. Ute och leka, promenera, putsa fönster (skulle jag ha gjort, men det visade sig att fönsterputsmojängen var hos MacGyvers bror, så jag slapp det!) och tvätta. Och imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Det blir bra. Rutiner är bra. 

Och så får jag dricka vin igen och det känns ändå lite härligt. Inte så att jag bälgar i mig, men lite portvin har vi sippat i oss i helgen. Och det är så härligt, för det känns som att vi flyttas direkt tillbaka i tiden, till dagarna i Lissabon efter vårt bröllop i somras. Och lite sommar- och semesterkänsla kan ju omöjligt vara dåligt.

När det inte blir som man tänkt sig

Ibland händer saker i livet som man inte är beredd på. Som man inte planerat.

Du går omkring och är lycklig. Trött, kanske lite illamående, men lycklig. Ett litet liv växer i magen, ett litet syskon till din son. Allt känns bra, normalt. Magen börjar växa lite och jeansen börjar kännas trånga i linningen. Tiden går och det börjar kännas tryggt. Du börjar berätta för omgivningen, trots att de där 12 veckorna inte är riktigt klara. Det är ju nära nu och allt känns så bra!

Men så en dag - på din födelsedag till exempel - så börjar det blöda litegrann. Bara lite, men tillräckligt för att oron ska börja gro. Du kanske till och med blir ordentligt rädd och har svårt att hejda gråten. Blir hemskickad från jobbet. Men så slutar det blöda och du känner dig lite lugn igen. Det är ju normalt att det blöder litegrann ibland, har du fått höra. Du går och lägger dig lugn och glad.

Dagen därpå kanske det blöder igen och du blir riktigt orolig. Du får ett ultraljud inbokat på eftermiddagen, du åker dit och möter din man och ni väntar. Ganska länge får ni vänta. Det är nästintill olidligt. Till slut får ni komma in. Upp på britsen och på med gelén. Det är svårt att se någonting alls och du förstår omedelbart att någonting är fel. Du har gjort det här förut och då syntes direkt en skuttande liten varelse med tickande hjärta och ben och armar. Den här gången ser du ingenting alls på skärmen. Du ser sköterskans koncentrerade min och rynka mellan ögonbrynen och du vet; här finns inget levande. Tårarna börjar rinna och handen kramar mannens hand och du ser att han ännu inte förstått. Han söker fortfarande med blicken, men du vet att det är över.

Sköterskan berättar att det som finns i magen motsvarar en sjuveckors graviditet. Och du är i vecka 11. Inga hjärtslag finns. Något har gått snett. Graviditeten har avslutat sig själv, men kroppen har inte stött ut den. Sorgen är outhärdlig där och då. Ni åker hem tillsammans till ett helt nytt liv, en annan framtid än den ni sett framemot. Men också till en nästan tvååring, som längtar efter mamma och pappa. Han håller er uppe när det känns tungt och hjälper er att handskas med det hemska bara genom att finnas till.

Efter beskedet följer ännu ett ultraljud för att kontrollera att det första verkligen stämde. Och så tabletter för att sätta igång ett missfall. Och sen följer en utdragen process med mycket smärta, både fysisk och psykisk. Det tar lite längre tid än det vanligtvis gör, men inget onormalt, bara ovanligt. 

Tiden det tar hjälper till att läka de själsliga såren. Du känner dig lite hoppfull inför framtiden igen. Accepterar vad som hänt. Du vet att allt blir bra ändå. Du börjar känna dig stadig på jorden. Du svajar fortfarande ibland, men du vet att det går över. Nästan helt. En liten skärva sorg för det som inte blev kommer alltid att finnas där. Men du är stark. Ni är starka. Tillsammans. Alla tre.

Och kanske ändå att ni blir fyra en dag. Det kan bara framtiden utvisa.