Barnsjukdomar

Elis har börjat på förskolan. Han trivs alldeles förträffligt bra och älskar pedagogerna, de andra barnen och maten. Och så är han ledig på torsdagar och fredagar, för MacGyver och jag tar varsin föräldradag i veckan. Det hela fungerar mycket bra.

Men med förskolestart kommer förskolesjukdomar. Som förkylningar (inte så farligt). Och höstblåsor. Det hade plutten förra veckan. Det var synd om honom, han hade ont i munnen och så. En riktig barnsjukdom fick vi höra, inget som vuxna brukar bli smittade av och i så fall endast med små besvär. Men så blev han frisk igen och det var härligt.

 Och så fick jag feber halsont och det var inte härligt. Ganska hög feber. Förkylning, tänkte jag. Tills jag började få ont i fingrarna och tårna. Svullnade upp. Började bli prickig. Halsontet gick aldrig över till snuva som det brukar under en förkylning. Jag hade fått höstblåsor. 

Barnsjukdomen.

Så nu sitter jag här. Det svider, bränner och kliar inte längre, men prickig är jag. Och känslig för stötar (typ, råka nudda mattkanten med stortån, aaaaaj!). Smittsam. Och ful. Jag ser inte klok ut. 

Eventuellt är jag lite bitter.

För det här är så himla typiskt mig. Dra på mig konstiga infektioner som jag inte borde få överhuvudtaget. Och jag förstår inte riktigt varför, men det är väl bara att gilla läget och åka med. Acceptera att det är så här landet ligger. Mitt immunförsvar är visst inte så bra. Så jag får höstblåsor fast vuxna inte ska få det. 

Det är för att jag är så ungdomlig, sa min svärmor. 

Yes, så måste det vara!