En positiv sak med att vara förkyld är att huvudvärken pausar då. Kroppen klarar liksom bara av en "sjukdom" i taget, så när förkylningen klampar in springer huvudvärken och gömmer sig. Skitbra, faktiskt!
En gång i tiden sa en riktigt god vän till mig att det är så härligt att prata med mig, för jag lyckas alltid se det fina i kråksången, så att säga. Även om någonting är jobbigt eller trist eller så, så finns det alltid ett annat sätt att se på det. Hon tyckte att det var uppfriskande och att man alltid blev glad av att prata med mig.
Så är det ju inte riktigt nu, men det är dit jag vill. Det är den versionen av mig jag vill tillbaka till. Ibland tittar hon fram bakom en gardin, ibland kommer hon fram helt och hållet, jag jobbar nu på att hon ska våga ta över mig fullständigt. För henne gillar jag...
Jag har lyckats att förhålla mig ganska positiv till det mesta de senaste dagarna och jag har passat på att fotografera det som gör mig glad (det mesta finns på min egen balkong, så jag har inte behövt gå så långt).
Jag blir glad av att det finns såna här ställen bara 5 minuters promenix hemifrån.
Jag blir glad av tomatplantan som jag fick 20 kr billigare, bara för att försäljaren gillade mitt skäl att köpa en växt (jag behövde något som kunde tynga ner min cykelkorg lite, för den hoppar och studsar så när den är tom).
Jag blir glad av smultronen frodas på balkongen och även om de troligtvis är som godast när vi är bortresta så är det ändå fint att de finns. Våra lägenhetspassare får väl njuta av dem istället. Kul för dem!
Jag blir glad av min blå hortensia. Älskar blå hortensior. Hett och intensivt!
Jag blir glad av att odla egen dill. Innan har vi haft en hel balkonglåda full, men vi hinner inte äta upp allt, så i år drog vi ner det till en lite mer rimlig nivå. Dill är ruskigt gott på...
...stekt makrill, som gör mig alldeles väldigt glad. Det är sommarmat, farmormat och västkustmat. Bästa fisken!
Och så det viktigaste av allt! Era kommentarer! Det blir jag så oerhört glad för. Jag får ju inte särskilt många kommentarer, men de jag får... Oj oj oj, jag blir alldeles varm i hjärtat och känner att det här med att börja blogga var en väldigt bra idé trots allt. Tack, underbara söta ni. Tack för att ni finns!
Och så är det väl dags för mig att inse att det där med att fotografera allt med iPhonen inte riktigt håller. Jag får ge mig på den riktiga kameran. För vi har ju en fin och bra sådan.
Kram från en snorig men ganska glad Coconut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar