Den blomstertid nu kommer!

Igår och idag åkte jag buss. Jag gillar verkligen att åka buss lite längre sträckor. En timme eller så känns lagom. Och helst på landsbygden. Och allra allra helst på våren. Det gör inget om det regnar, att sitta där och titta ut genom fönstret är så himla rogivande och härligt. För det är någonting med den här tiden, som gör att det spritter i kroppen. De små löven som nyss slagit ut och börjat växa till sig, men fortfarande är så där ljust gröna och solen (om den nu skiner) som silas genom det skira lövverket. Min favorit är björken, men egentligen är det liksom helheten som är det finaste. Alla olika gröna nyanser som nu samsas om det utrymme som för bara några veckor sedan var brunt och grått och... blä.

Det är något med träden som gör mig så ända in i märgen glad. Jag kommer på mig själv med att sitta och le för mig själv. Livsglädje kallas det nog.

Och vitsipporna som egentligen har blommat över, men det syns inte eftersom bussen ändå är i rörelse hela tiden. Så från fönstret ser de nya och fräscha ut, med sina gröna blad som breder ut sig som ett täcke över marken. Det finns inget som ser så fluffigt och luftigt ut som ett vitsippstäcke. 

Vad jag mer är barnsligt förtjust i är lupiner. Och när jag såg att bladen har börjat komma upp blev mitt leende ännu större. Inte en tillstymmelse till blommor än, såklart, men ett löfte om att snart! Lupiner är sommar för mig. När vägarna kantas av lupiner har sommaren tagit fart på riktigt. Då skymtar sommarlovet runt hörnet och saltstänkta rosa klippor som håller sig varma till långt in på kvällen, ljudet när motorn stänger av och det enda man hör är vattnets porlande mot skrovet och lite segelfladder, lata dagar på bryggan i Värmland, varma kvällar med grilldoft, rosé, solvarma jordgubbar och andra härligheter.

Lupiner kan till och med få fram min kreativa sida. I Värmland har vi tillverkat en femkamp, och en av stationerna föll på mitt ansvar. Jo, för jag fick en idé och det händer inte så himla ofta. Särskilt inte de senaste åren när jag inte riktigt varit mig själv. Men så en dag i juni gnistrade det till. Titta bara!

Mhm, tänker ni. Verkligen kreativt, du! Några vitmålade vedklabbar och en vit planka med hål i. Jösses...

Men då har ni ju inte sett slutresultatet! Här kommer det! Tyvärr på snedden, jag vet inte vad som hände där.

 

Jag är fortfarande galet nöjd, så här ett år efter. Som sagt, sådana här infall kommer inte så ofta.

Åter till bussresan. Den tog ju slut till sist och jag var tvungen att gå av. Väl hemma hos mor och far tog mamma med mig på den obligatoriska rundturen i trädgården, där hon stolt pekar ut alla sina odlingar och jag går omkring och hummar; "jaha, vad växer här, vad växer där?"

Och vad hittade jag där bakom ett stenparti? Eller snarare, vad visade mamma mig?

Jo, alldeles späda snurror av liljekonvalj. Med knoppar.

Och jag älskar liljekonvalj! Verkligen totalälskar! Om MacGyver och jag någonsin gifter oss vill jag ha liljekonvaljer i brudbuketten. Bara. Inget annat. Ja, om det blir ett majbröllop då, annars blir det svårt. Men det är en senare fråga.

Hur som helst, så var jag naturligtvis tvungen att plocka med mig en bukett hem. Naturligtvis hade jag ingen vas i rätt storlek, men visst är de ganska fina ändå?

 Jodå.

Jag känner mig lite som en tant när jag läser igenom vad jag skrivit. För mig har blommor länge stått för någonting som tanter gillar. Farmor och mormor och nu också mamma. Jag har varit totalt ointresserad av blommor under större delen av mitt liv. Jo, jag har tyckt att de är fina, men att prata om dem och kunna namnet på dem? Totalt ointressant för mig. Utom att plocka dem såklart, det var mysigt.

Kanske är det lågstadielärarrollen, eller så har jag helt enkelt blivit smartare med åren. För det finns faktiskt ingenting som lyfter ett hem så mycket som blommor. Fast de är ju ännu finare ute i naturen eller på balkongen. 

Och så den bästa nyheten som gjort att jag faktiskt lyckats ta in alla dessa vårintryck och kunnat känna ren och skär glädje. Jag har inte haft huvudvärk på sex dagar. Det har inte hänt på... nästan fyra år.