Wermland forever

Som någon kanske har märkt så refererar jag ibland till Värmland här i bloggen. "What?" kanske någon tänker då, "hon var ju från Göteborg, och ändå är det massa Värmland hit och Värmland dit. What's the deal-io?"

Jo, så här ligger det till. Förutom att min kära mamma faktiskt är från Värmland, så har jag inte haft någon relation till landskapet förrän jag träffade MacGyver. För släkten på mammas sida flyttade ner hit, så det har liksom inte funnits någon större anledning att åka dit. Jag har ett svagt minne från min barndom, där jag sitter i en sandlåda i skymningen och bygger upp Liseberg med pinnar och sand, och gör såna där kor, ni vet, med kottar och småpinnar. Detta var utanför Karlskoga någonstans och med mig i sandlådan satt mammas moster. 

Men det är också allt, förutom flottfärden på Klarälven jag gjorde med scouterna i min ungdom. En på många sätt intressant vecka.

Men så träffade jag då MacGyver och det visade sig att han var från Värmland. Hans bror (U) bor också här nere, men deras föräldrar (svärmor och svärfar) bor kvar i Värmland, om än inte i gossarnas barndomshem.

Familjen har också ett hus där uppe. I de djupa skogarna, omgivet av en sjö, ängar och granar. Det är svärfars barndomshem och även hans mors barndomshem och det är ett riktigt litet paradis! Det används nu bara som fritidshus, men det är en ganska stor gård, som har hyst djur av olika slag och med skogskifte en bit bort.

Att komma dit är som balsam för själen. Knastret när man lämnar asfalten och kör in på grusvägarna. Den avlånga smala sjön som ligger stilla och speglar skogen på andra sidan. Det luktar nyslaget gräs och timmer. Talgoxarna visslar och koltrastarna drillar. 

Grässluttningarna med kor och hästar som lojt lyfter huvudena när vi kör förbi och sedan fortsätter beta. Den pyttelilla smala bron där man måste köra sakta för att inte skrapa i sidorna, som tar oss över till andra sidan, precis där sjön är så smal att den mer liknar en å. Upp för backen och snart ser man det vita huset skymta på kullen bakom äppelträden.

Att stänga bildörren och dra ett djupt andetag och titta ut över gärdet, som glänser och glimmar i solens sista strålar innan den går ner bakom granarna i trollskogen. Det enda som hörs är fågelkvitter och kanske någon avlägsen båtmotor på sjön. Kanske några skratt från ett hus på andra sidan granarna. Lugnet infinner sig, det blir lite lättare att andas och man fylls av en känsla av att allting är precis som det ska vara.

Fast det är ju inte alltid lugnt och tyst. Vi har sommarfester varje år och då är det allt annat än tyst. Vi bygger upp dj-bord, riggar högtalare och dansar till gryningen (det kan väl hända att jag går och lägger mig innan gryningen, men en gång gjorde jag faktiskt inte det, jag var uppe och det blev ljust!). Men trots att vi för en massa oväsen så vilar ändå hela tiden en trolsk stämning över oss. Som att ingenting vi gör kan rubba lugnet. Och det är underbart.

Nu vill ni väl veta hur det ser ut, tänker jag. Så var så goda!

 

Ja. Wermland forever, alltså.